Kategoriarkiv: Okategoriserade

Fem julklappsboktips

”Kort sagt är Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr en spännande och riktigt, riktigt, riktigt underhållande berättelse som det är omöjligt att motstå”

Idag tipsar Bokcirkeln.se om fem hårda klappar. En av dem är Snack!
Vill du ge bort ett ex till någon som behöver mer frunkisar och robotkaniner i sitt liv? Släng iväg ett mail till jag@camillalinde.se så fixar jag ett inslaget och signerar exemplar för 100 kr plus frakt!

Ps. Tipset finns att läsa i sin helhet här!

Ett råd och en insikt

De senaste dagarna har jag vridit och vänt på novellen som ska in till Fantastikportalens novelltävling. Förhoppningsvis i alla fall. Jag har haft lite problem med längden. Som alltid vill mina texter svälla och bli större, vilket de brukar få göra … utom när det gäller tävlingar. Då finns det alltid begränsningar att förhålla sig till. Begränsningar som ibland kan kännas som att de vingklipper texten, i alla fall så som jag vill berätta den.

Efte att ha redigerat texten med syftet att korta ner den, så fann jag att den blivit dygt 1500 tecken LÄNGRE! Jag tog bort flera bitar, men var även tvungen att lägga till så att historien ändå skulle flyta på. Alla berättelser kräver uppbyggnad, men skräck ännu mer så. Annars uteblir ju effekten.

I alla fall har jag svettats en del över det här, och funderat på om jag helt ska strunta i att skicka in till tävlingen. Mitt i dessa tankar fick jag ett råd. Ett råd som satte ord på de tankar som malt inne i mitt huvud. Det får aldrig kännas som att jag gör våld på mig själv som författare. Det är ingen tävling värd. Så enkelt, men också så sant. För jag håller med. Det har känts som att jag försökt trycka ner texten i en kostym som både den och jag inte tycker passar. Vad är poängen?

Men nu ikväll läste jag igenom novellen igen. Och fick plötsligt en insikt om vad jag skulle kunna ta bort och ändå berätta historien jag vill berätta. Sen är ju frågan om historien fortfarande kommer att hålla. Jag lät mig inspireras av dagens inlägg på Debutantbloggen och ställde frågan på Facebook: finns det någon som skulle kunna tänka sig att testläsa novellen och komma med synpunkter? Gensvaret var överväldigande! Det var spännande att se att det inte bara var den närmaste kretsen som svarade, utan vilt skilda människor från olika perioder i mitt liv. Varför har jag inte använt mig av den möjligheten förut? Kanske för att det är så läskigt att lämna ifrån sig någonting, och få det bedömt. Men som med allting annat borde det väl bli lättare ju oftare en gör det?

Ibland måste en bara våga fråga. Och våga säga stopp när det behövs, för att inte göra avkall på det en vill berätta. Men också våga ta ett steg tillbaka, och verkligen försöka hitta det där objektiva ögat, och se hur texten kan förändras.

Vem sa att det är lätt att vara författare? Men jäkligt roligt och utvecklande.

 

ps1. Debutantbloggen är för övrigt en finfin blogg att följa för att få inspiration. Jag har länge haft den på min ”borde följa-lista”, men äntligen har jag börjat göa det. Det är sjukt inspirerande att följa människor som lyckats ta sig dit jag vill komma!

ps2. Rådet gavs av Johan Ring som är en av årets författare på Debutantbloggen, och också författare till den rysligt bra boken 4 minuter! Kanske också årets snyggaste omslag?

Att vara del av något större

Jag skickade precis in ett bidrag till Litteatursalongens tävling där en kan vinna en författarcoach i 6 månader. Förutom möjligheten att vinna får de första 30 bidragen också respons på den inskickade texten. Det lät ju himla käckt! Synd bara att jag sedan hittade den här posten som berättade att 30 bidrag snart kommit in. Nåja. Inlägget är ju från idag så jag får hoppas på tur!

Det vore i alla fall en ny erfarenhet, med coachning under så lång tid. Jag upplever annars att skrivandet är ett väldigt ensamt yrke. Såklart går det att bolla en del saker med familj och vänner, men det känns inte alltid som att det räcker. Jag saknar en gemenskap, en tillhörighet med andra författare där jag kan nörda ner mig totalt i gestaltning och ord. Nu finns det såklart alla möjligheter, med den tekniken som finns. En behöver ju inte ens lämna hemmet! Men samtidigt är det den där förbenade tiden som ställer till det. Jag kan liksom välja mellan att nätverka och att skriva, men inte få både och. I nuläget faller valet alltid på att skriva. Men någon gång. Då fasen ska jag börja nätverka, och möta andra vilsna skepp därute!

Angående ditt manus

Hej Camilla, tack för ditt manus om Snack Parrow! Jag ber verkligen om ursäkt att vi dröjt med att svara, men vi har läst noggrant för det krävdes – ett fint manus! Vi tror dock inte att det kommer att passa på vår lista och får därför önska lycka till på annat håll.

Ibland kan det vara både nedslående och uppmuntrande att läsa refuseringa. Som idag, när ovanstående rader damp ner i min mailbox. Nedslående, såklart, för att det är en refusering. Uppmuntande för att det ändå finns någonting där. Någonting som visar att förlaget tagit sig tid till att läsa och resonera, och ändå öveväga publicering.

Nej, det är inte enbart nedslående. Det som är nedslående är att jag fått liknande omdömen från andra förlag gällande just det här manuset. Och det bekräftar bara bilden jag själv har – att det är ett bra manus! Att det är ett manus som borde få bli till.

Men hittills är det ingen som håller med mig hela vägen. Och jag vill bara skrika: Men kom igen! Ge Snack en chans! Ge mig en chans!

Men vem ska jag skrika det till?