Kategoriarkiv: Okategoriserade

Myten om inspiration

Jag tror inte på inspiration. I alla fall inte att den kommer i den formen som många förväntar sig. Som en blixt från klar himmel. Jag tror att du måste jobba hårt för inspirationen, och hitta rutiner för den. Så har det i alla fall varit för mig.

Tiden innan vi skaffade barn (också kallad F.K. = Före Kaoset) var en väldigt lugn tid, även om jag inte förstod det då. Jag tyckte alltid att jag hade så mycket att göra. Nu kan jag se tillbaka och sucka. Vilka oceaner av tid som jag inte använde till något vettigt! Jag hade ju all tid i världen att skriva, men ändå gjorde jag inte det. Jag minns många kvällar när jag satt framför datorn och frågade mig själv. ”Ska jag skriva idag?” Jag kände efter långt inom mig och skakade till sist på huvudet. ”Nä, jag ha ingen inspiration idag.” Och så loggade jag in på World of Warcraft och spöade lite orcher.

Vad jag egentligen borde ha gjort är att säga ”Jag ska skriva idag!” och bara göra det. Inga frågetecken, bara utropstecken. Det kanske låter som en extrem förenkling, ”det är ju inte alltid jag vill skriva”. Nähä. Men det är inte alltid jag vill träna heller. Eller diska. Eller jobba. Men jag gör det ändå. Jag har tvingat mig att ha samma inställning när det gäller skrivandet. Det ska göras, även om jag ska svettas och våndas hela tiden.

Och vet ni vad? Det går så mycket enklare nu! Det är sällan jag sitter helt blank framför datorn. Så fort sonen har lagt sig tar jag fram datorn och kör på. Utan att passera gå. Det är inte inspiration jag drabbas av varje kväll mellan 20:00 och 21:30. Det är rutin. Rutinen att jag alltid gör det.

Kombinerat med detta ha jag också ett väldigt enkelt tips som jag tycker att fler ska prova.

Sluta alltid när det är roligt.

Japp. Så enkelt är det. Om du exempelvis sitter och redigerar, och stöter på en tuff passage, så är det så himla lätt att bara säga ”fuck it, jag tar det imorgon.” Det är väl inte så konstigt? Men det är förödande för arbetsmoralen. I alla fall för mig. När morgondagen kommer är jag inte alls lika sugen på att fortsätta, för jag vet att jag bara måste ta tag i den där bajsmackan som legat och grott och som jag fortfarande inte kommit på en lösning på. Och då är det betydligt mer lockande att bara surfa runt lite först, ”för att hitta energin”. Skit i det, få energin genom att skriva! Sluka den där bajsmackan och ta dig vidare, och sluta när du kan ge dig själv en rejäl klapp på axeln. För du klarade det!

Inspiration är ingenting som dyker upp hux flux, som vattkoppor på förskolebarn. Det är någonting som kräver arbete. Hårt arbete och rutiner. Men det är som med träning, nä du väl fått in rutinen är det svårt att missa ett pass. Det liksom känns i kroppen.

Så mitt bästa råd för att finna den mytomspunna inspirationen:

  • Ha rutiner, skriv regelbundet
  • Sluta när det är som roligast

Och så hjälper det att vara evinnerligt envis, såklart!

 

 

Värt att läsa skräpposten!

Eller i alla fall de privata meddelanden som facebook inte tycker är relevanta. Nyligen upptäckte jag nämligen att det i meddelandefunktionen finns en mapp som heter ”annat”. En ganska vid beskrivning, kan det tyckas, och här samsades allt från rena spammeddelanden till någon som bett att få använda en bild som jag tagit … för fyra år sedan. Hurrm. Undrar hur lång preskriptionstiden är för att svaa. När det liksom inte längre är socialt accepterat att använda förklaringen ”Jag håller på att bli gammal och fattar inte alla funktioner.” Får se om jag vågar testa.

Bland alla dessa mail gömde det sig också ett riktigt litet guldkorn. Nämligen ett meddelande från Johan Ring, medförfattare i Efter Stormen och författare till den blodisande skräckisen 4 minuter. Meddelandet innehöll kort och gott ett fint betyg för De kom efter stormen.

”Ville bara säga att jag läst din novell idag, och den är GRYM!”

Finare betyg än så kan en väl inte så av någon som benämns som Sveriges svar på Stephen King?

10414604_401407990016874_6440230515330925627_n

Värd att läsa!

”Mera bajs!”

sa barnet och höll fram sin tallrik. Ska jag ta det som kritik mot min matlagning?

Annars är jag just nu grymt imponerad över takten som A bemästrar språket i. ”Du e min mamma” sa han helt spontant imorse när jag lyfte upp honom ut sängen. Precis fyllda två bast och snackar redan 5-6 ordsmeningar.

Den där kommer vi få se upp med, sanna mina ord. En riktig liten förhandlare kommer han att bli!

När början är slutet

Alltså, jag vet inte vad jag har kommit in i för underligt anti-flow just nu. Jag har en sådan himla lust att skriva. Hela dagarna gå jag och funderar på handling och dialogsnuttar och bara längtar efter att sätta mig framför datorn.

Men när jag väl gör det tar det slut.

Är det för att det var så länge sedan jag började något nytt? Under lång tid nu har jag redigerat olika projekt. Och redigering känner jag mig fortfarande sugen på! Jag skulle faktiskt föredra att plocka fram mitt färdiga projekt som strax ska till lektör bara för att läsa igenom det igen. Det är tryggt, välkänt. Jag vet liksom vad jag kan vänta mig.

Men att ge mig på något nytt? Inget är så skrämmande som ett blankt dokument. Det finns alla möjligheter. Kanske är det det som skrämmer mest. Jag känner någon slags blockering inom mig. Och hela tiden känslan av misslyckande, att de få ord jag lyckas få ner inte motsvarar det som finns i mitt huvud. Den Stora Novellen. Den som skulle kunna bli, om jag börjar skriva. Den som inte kommer att bli när jag börjar skriva.

Ibland är jag fanimej min egen värsta fiende.

Det är klockan tre det händer

Klockan tre i natt satt jag med min son, och vaggade honom långsamt fram och tillbaka medan han spydde ner mig. Efter hand avtog kräkningarna och han somnade om. Jag, å andra sidan, var klarvaken. Och jag fick sån lust att skriva.

Klockan. Tre. På. Natten.

Något måste väl vara rätt fel i mitt huvud?

 

För övrigt. 3 är nog the magic nummer. Det verkar alltid vara då de små liven vaknar till i alla fall. Även om jag är mäkta imponerad över A:s förmåga att kräkas och sedan vända på sig och fortsätta sova. No drama liksom. Till skillnad från om jag råkar ge honom vatten istället för havremjölk. Eller, ve och fasa, råka dela på en potatis. Då är måttet rågat och ungen skriker lungorna ur sig. Men att spy i sömnen, det är ingen big deal.

Skamlös inte så smygig reklam

Det har inte blivit så många inlägg på sistone. Inte för att jag inte vill eller har idéer utan för att tiden helt enkelt inte finns. Förut tog jag den alltid för given. Tiden. Jag förutsatte att den alltid skulle finnas där. Då kunde jag lägga oceaner av tid på helt meningslösa saker, som att se ett avsnitt av Vänner jag redan sett tre gånger. Och det gjorde inte så mycket. Men nu känns det som att varje sekund räknas. Och varje sekund son slösas bort är en bortslösad möjlighet.
Min största prioritet är såklart A. Han får ta precis den tid som behövs. Jag försöker att vara i nuet och inte alltför fast i en tanke om något annat (även om det är svårt när herr Johan bestämmer sig för att komma på en asbra replik mitt under god nattstunden).

Sen har vi ju de där3 timmarna som blir över. Den så kallade egentiden. När jag ska hinna diska och plocka undan, träna, skriva och så helst kanske ta det lugnt en minut eller två.
Det märks extra mycket när A är sjuk och därmed sitter som ett blött litet plåster på mig mest hela tiden. De där sakerna som jag kanske hunnit med under dagen i vanliga fall blir då kvar: tvätt som ska vikas, leksaker som ska plockas undan.

Nu har vi haft en härlig sådan passage, när våra respektive magar blivit kaputt. Så det där plocket som vanligen avhandlas mellan Pingu och tandborstning har helt enkelt inte blivit av. Vilket har lett till att det ser ut som en manisk tvååring har farit fram med sin cykel… Vänta. Det är ju precis vad som hänt. Ja, så ser det ut iaf!

Men mitt i allting kom en rolig överraskning. Eller överraskning och överraskning. Jag visste ju att det var på väg – men lika kul är det ändå att packa upp. Ett paket från min litterära favoritaffär.

Bara förpackningen får mig att gå i spinn. Tänk att böcker kan bli så vackra saker. Och så enkelt! Saker gör en definitivt inte lyckligae, men det kan liva upp i magsjukekaos.

imageimage

Är det inte en helt fantastisk idé att använda gamla sidor ur böcker som dekoration? Och kanske lite, lite hädelse.

 

När idén bara kommer

Jag hade egentligen en tanke om att slutföra redigeringen av mitt nuvaande projekt och påbörja redigeringen av mitt andra, innan jag tar mig an något nytt. Men så såg jag av en slump den här tävlingen. Och idén bara kom. Så redigeringen får ligga på is ett par dagar medan jag utforskar var historien tar mig. Den här gången har jag ingen synopsis, ingen plan, bara en bild av hur en spade fastnar i något i en potatisåker. Vi får se vart det tar mig!

En text kommer lastad

Efter en intensiv besök med babysim, karateläger, föräldabesök och fotbollskalas med kovgrillning är det mer än lovligt segt i kolan och i kroppen. Men det är ingen ursäkt, ett bidrag ska in till den engelska novelltävlingen som letar bidag till en bok som ska hedra Terry Patchetts minne. Och såklart ville jag skicka in ett bidrag!

Jag blev då återigen tvungen att skriva på engelska, en utmaning i sig! Den här gången ville de inte heller ha in en komplett historia utan ett utdrag på 500 ord, en synopsis på två meningar och en författarpresentation. Synopsisen var nog det svåraste! Bara två meninga. Men hur? Blev ändå hyfsat nöjd med vad jag svettades ihop:

Where the grass grows is the story of a man and his geranium, but this is not just any flower. The geranium helps him escape the repetitive every-day at the retirement home, and pulls him towards something else; hope, the memory of grass and sunshine, and death.

Får se hur det landar! Det var svårare att skriva på engelska den här gången, men om texten nu skulle bli antagen få jag tigga hjälp hos mina gamla gamer-polare. Det är det som ändå är så häftigt med den digitala utvecklingen. Hur hjälp och stöd finns tillgängligt på ett helt annat sätt. Annars skulle jag bli tvungen att stå på stan och fråga random folk om de är bra på engelska … eller hur man nu gjorde back in the days.

Jag hoppas i alla fall att mitt bidrag faller dem på läppen! Det verkar vara ett sympatiskt projekt.

Besök av Skriva!

Idag har det bjudits på finbesök i stugan! Inte nog med att det är sonens födelsedag, tidningen Skriva kom också på besök för att göra ett läsarporträtt. Det är lite roligt, för jag såg att de sökte efter intresserade att vara med förra året och jag hörde av mig. Jag fick svaret att de fått många intesserade, men skulle höra av sig om det blev aktuellt. Sen tänkte jag inte mer på det utan fortsatte att lalla runt och pyssla med mitt. Men så förra veckan damp det ner ett meddelande på facebook. Det började lite lagom läskigt med orden ”Hej! Konstig fråga kanske men bor du i Alingsås”. Ungefär där började varningsklockorna att ringa på högsta volym. Stalkervaning! Men det visade sig att personen som tagit emot min anmälan glömt att bifoga kontaktuppgifter. När en vikarie sedan tog över hennes arbete blev det lite jobbigt läge. Men så såg hon mitt namn när jag kommenterade på ett av Skrivas inlägg och la ihop två och två. Så det var den absolut finaste formen av Facebook-stalking 🙂

Idag var det som sagt dags för besök. Skibenten Malin och fotografen Emelie var här i två timmar och fikade, snackade och fotade. Det var riktigt trevligt! Jag pratar inte så ofta om mitt skrivande, inte på det sättet i alla fall. Vad som driver och motivera, varför jag skriver… det är sånt jag inte riktigt tänkt på. Jag har ju bara gjort! Men det sannaste svaret är nog ändå att jag gör det för att jag måste.

Sen togs det lite bilder också, både i hängmattan under det blommande äppelträdet och framför bokhyllan. Jag blir alltid så sjukt stel så fot kameran åker fram, men jag hoppas på bra bilder ändå. Ska bli spännande att se resultatet! Porträttet kommer att komma ut i numret som kommer lagom till Bokmässan! Jag snackade en del om Snack också. Tänk, tänk om det lagom till publicering har blivit ett kontrakt! Det är kanske för mycket att hoppas på, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar människan. Så håll tummarna!

skriva

Mycket poserande framför bokhyllor blev det. Här tittar Emelie och Malin på resultatet!

Det blev ett bidrag

… till Skivas novelltävling med temat ”Djuret”. Jag har haft så många parallella projekt den sista tiden, så jag hade helt glömt bort att deadlinen närmade sig. Nu är den här, men jag lyckades knåpa ihop ett bidrag ändå. Det började med en mental bild av en likmask som ringlar sig ut ur en ögonhåla och sen … tja, det får ni förhoppningsvis läsa 😉

Jag gillar såna här korta projekt, för mig är det ofta väldigt frigörande för inspirationen. Och så är det roligt när det känns överskådligt. Inte som mina längre projekt som drar ut i månader och år. Ibland är det skönt att bara bli klar!