Klockan tre i natt satt jag med min son, och vaggade honom långsamt fram och tillbaka medan han spydde ner mig. Efter hand avtog kräkningarna och han somnade om. Jag, å andra sidan, var klarvaken. Och jag fick sån lust att skriva.

Klockan. Tre. På. Natten.

Något måste väl vara rätt fel i mitt huvud?

För övrigt. 3 är nog the magic nummer. Det verkar alltid vara då de små liven vaknar till i alla fall. Även om jag är mäkta imponerad över A:s förmåga att kräkas och sedan vända på sig och fortsätta sova. No drama liksom. Till skillnad från om jag råkar ge honom vatten istället för havremjölk. Eller, ve och fasa, råka dela på en potatis. Då är måttet rågat och ungen skriker lungorna ur sig. Men att spy i sömnen, det är ingen big deal.