Kategoriarkiv: Okategoriserade

När idén bara kommer

Jag hade egentligen en tanke om att slutföra redigeringen av mitt nuvaande projekt och påbörja redigeringen av mitt andra, innan jag tar mig an något nytt. Men så såg jag av en slump den här tävlingen. Och idén bara kom. Så redigeringen får ligga på is ett par dagar medan jag utforskar var historien tar mig. Den här gången har jag ingen synopsis, ingen plan, bara en bild av hur en spade fastnar i något i en potatisåker. Vi får se vart det tar mig!

En text kommer lastad

Efter en intensiv besök med babysim, karateläger, föräldabesök och fotbollskalas med kovgrillning är det mer än lovligt segt i kolan och i kroppen. Men det är ingen ursäkt, ett bidrag ska in till den engelska novelltävlingen som letar bidag till en bok som ska hedra Terry Patchetts minne. Och såklart ville jag skicka in ett bidrag!

Jag blev då återigen tvungen att skriva på engelska, en utmaning i sig! Den här gången ville de inte heller ha in en komplett historia utan ett utdrag på 500 ord, en synopsis på två meningar och en författarpresentation. Synopsisen var nog det svåraste! Bara två meninga. Men hur? Blev ändå hyfsat nöjd med vad jag svettades ihop:

Where the grass grows is the story of a man and his geranium, but this is not just any flower. The geranium helps him escape the repetitive every-day at the retirement home, and pulls him towards something else; hope, the memory of grass and sunshine, and death.

Får se hur det landar! Det var svårare att skriva på engelska den här gången, men om texten nu skulle bli antagen få jag tigga hjälp hos mina gamla gamer-polare. Det är det som ändå är så häftigt med den digitala utvecklingen. Hur hjälp och stöd finns tillgängligt på ett helt annat sätt. Annars skulle jag bli tvungen att stå på stan och fråga random folk om de är bra på engelska … eller hur man nu gjorde back in the days.

Jag hoppas i alla fall att mitt bidrag faller dem på läppen! Det verkar vara ett sympatiskt projekt.

Besök av Skriva!

Idag har det bjudits på finbesök i stugan! Inte nog med att det är sonens födelsedag, tidningen Skriva kom också på besök för att göra ett läsarporträtt. Det är lite roligt, för jag såg att de sökte efter intresserade att vara med förra året och jag hörde av mig. Jag fick svaret att de fått många intesserade, men skulle höra av sig om det blev aktuellt. Sen tänkte jag inte mer på det utan fortsatte att lalla runt och pyssla med mitt. Men så förra veckan damp det ner ett meddelande på facebook. Det började lite lagom läskigt med orden ”Hej! Konstig fråga kanske men bor du i Alingsås”. Ungefär där började varningsklockorna att ringa på högsta volym. Stalkervaning! Men det visade sig att personen som tagit emot min anmälan glömt att bifoga kontaktuppgifter. När en vikarie sedan tog över hennes arbete blev det lite jobbigt läge. Men så såg hon mitt namn när jag kommenterade på ett av Skrivas inlägg och la ihop två och två. Så det var den absolut finaste formen av Facebook-stalking 🙂

Idag var det som sagt dags för besök. Skibenten Malin och fotografen Emelie var här i två timmar och fikade, snackade och fotade. Det var riktigt trevligt! Jag pratar inte så ofta om mitt skrivande, inte på det sättet i alla fall. Vad som driver och motivera, varför jag skriver… det är sånt jag inte riktigt tänkt på. Jag har ju bara gjort! Men det sannaste svaret är nog ändå att jag gör det för att jag måste.

Sen togs det lite bilder också, både i hängmattan under det blommande äppelträdet och framför bokhyllan. Jag blir alltid så sjukt stel så fot kameran åker fram, men jag hoppas på bra bilder ändå. Ska bli spännande att se resultatet! Porträttet kommer att komma ut i numret som kommer lagom till Bokmässan! Jag snackade en del om Snack också. Tänk, tänk om det lagom till publicering har blivit ett kontrakt! Det är kanske för mycket att hoppas på, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar människan. Så håll tummarna!

skriva

Mycket poserande framför bokhyllor blev det. Här tittar Emelie och Malin på resultatet!

Det blev ett bidrag

… till Skivas novelltävling med temat ”Djuret”. Jag har haft så många parallella projekt den sista tiden, så jag hade helt glömt bort att deadlinen närmade sig. Nu är den här, men jag lyckades knåpa ihop ett bidrag ändå. Det började med en mental bild av en likmask som ringlar sig ut ur en ögonhåla och sen … tja, det får ni förhoppningsvis läsa 😉

Jag gillar såna här korta projekt, för mig är det ofta väldigt frigörande för inspirationen. Och så är det roligt när det känns överskådligt. Inte som mina längre projekt som drar ut i månader och år. Ibland är det skönt att bara bli klar!

På egna vingar

Känslan av att släppa ifrån sig någonting som du suttit i din ensamhet och skapat, mejslat fram under oändliga timmar. Vägt det ena orden framför det andra. Och plötsligt är det klart!

”Så flyg min älskling, flyg iväg. Känn hur din egen vinge bär.” Lånar orden från Björn Afzelius för att beskriva känslan när mitt manus skickas ensamt ut i stora världen. Landa rätt och gör mig stolt (och rik, helst!)

kabusa

När dagens hetta svalnar

Nu börjar de komma smygande, sommarkvällarna. De är inte riktigt här ännu men snart, snart kommer man kunna sitta ute och skriva till långt in på kvällen. Det här inlägget skriver jag utomhus. Doften av solvarmt gräs som svalkats av den ankommande natten ligger tung över trädgården. Det är en speciell doft, som alltid får mig att tänka på sommar. När man fick vara uppe lite längre än vanligt, och tjocka röda fingrar målade svepande över skymningsblå himlar.

Idag har vi varit på promenad i Hols ed. Naturen där är helt fantastisk! Djupa skogar med tjock mossa till mark, svajande björkdungar och enorma tallar som sticker upp som fingrar mot skyn. A var helt lyrisk och sprang runt på ängarna och skrattade. På vägen tillbaka till bilen gick vi förbi gravkullarna som gömmer sig djupt inne i granskogen. Och jag kom att tänka på förra gången vi var här, när vi fann ett dött djur bredvid en av gravkullana. Och precis där kom idén till en historia nerdimpande. Det passar väldigt bra faktiskt, jag har lurat på om jag skulle försöka få ihop ett bidrag till Deckadottirs manustävling och nu tror jag att jag har en grundidé i alla fall. True detective möter Jordskott, typ. Vi får se vad som blir av det!

hol

Svårt att inte bli inspirerad här, va?

Backa. Vänta. Satsa.

En gång i tiden planerade jag att söka till Gladiatorerna. På riktigt. Jag tränade för fullt, och hade till och med lagt in speciella backpass för att träna inför hinderbanans sista, fruktade moment: rullbandet. Vecka efter vecka sprang jag uppför den längsta backen jag kunde hitta, och jag tvingade mig alltid att pusha på lite extra den sista biten, där det blev lite brantare.

Precis så har jag gjort med min text. Jag har nu suttit fast ett tag och inte vetat hur jag ska komma vidare. Så jag började helt enkelt redigera från början igen. För det är lite med skrivandet som med det där jäkla rullbandet. Om man ger sig på det direkt finns risken att benen kommer att stumna, att du kommer springa och springa men inte komma någonstans. Då är det bättre att backa bakåt. Att andas. Vänta. Och sedan ge sig på det igen.

Så det är precis det jag gjort. Och jag har lyckats pusha den där sista biten över krönet! Äntligen har det lossnat! Om jag stannar på samma ställe för längre i en text och börjar ändra för mycket, så finns risken att jag fastnar. Men för min del fungerar det att backa och ta ny fart. Det blir samma känsla som att ta sig uppför den där backen, eller rullbandet. Du behöver fart för att ta dig över hindret, och för att få upp ett flöde. Fölorar jag flödet blir det väldigt svårt, nästan omöjligt, att komma vidare. Och då försvinner lusten lätt också.

Men nu är vi tillbaka på rätt spår. Backa. Vänta. Satsa.

Vad väntar du på?

ullrull

Bild från: http://dammeyer.info/Home/Fotogallerie?hashTag=gladiatorerna2015

Fast

Åh, vad jag önskar att jag hade kunnat skriva att jag fastnat för en riktigt bra bok. Ni vet, en sån där bok som det är fysiskt omöjligt att lägga ifrån sig. Eller att jag fastnat för en ny fascinerande hobby. Hell. Jag hade till och med kunnat nöja mig med att vara fast i lite vardagsslentrian.

Men det är jag inte.

Jag är fast i mitt bokmanus.

Och jag vet inte hur jag ska ta mig ut.

Det hela började när jag började räkna på dagarna i texten jag jobbar med. Och insåg att skolveckan helt plötsligt fått fler dagar än de vanliga fem. Någonstans måste helgen rimligtvis komma. Visst för att boken faller inom skräckgenren, men att ändra veckan kanske inte ska vara det mest skrämnande elementet i boken. Så nu måste jag ändra handlingen och lägga in den där förbenade helgen.

Men det gå inte!

Var jag än lägger in den så förstör den flowet. Jag har ju byggt upp berättelsen utifrån vissa premisser, att dagarna följer efter varandra och att vissa saker eskalerar. Att då plötsligt bryta för helg …? Det bli fel.

Nu har jag testat att göra på lite olika sätt. Jag ha skrivit 20+ sidor ny text, stuvat om, skrivit om och skrivit om igen.

Men det funkar inte.

Just nu vet jag inte vad mer jag kan göra. Lusten att bara lägga undan manuset och böja på något annat är överväldigande. Och visste kunde det kanske vara bra med lite paus och nya perspektiv. Men jag vill egentligen inte. För jag känne rmig själv. Slutar jag vid en sån här svårighet så kommer manuset bli liggande. Lusten att överkomma hindret lär inte bli starkare med tiden, snarare tvärtom. Men hur jag ska göra? Tja. Jag får väl sitta och stirra på det i några timma till. Kanske kommer insikten till slut?

Konsten att fylla 30

i lördags fyllde jag 30 år. Lastgammalt. Urgammalt. Ja, ättestupan nästa anhalt. Så har jag i alla fall känt förut. Att fylla 30 har varit den där magiska gränsen när det inte är okej att skylla på att man är ung och dum, då är det vuxenlivet som gäller. För alltid. No turning back liksom. Och det har skrämt mig.

Men när det väl var dags, så kändes det helt okej. Mer än okej faktiskt, det kändes riktigt bra. Jag tror att jag kommit till en punkt i mitt liv när jag är väldigt tillfreds med allt; med familj, jobb och skrivandet. För även om jag harvat runt ett bra tag och fått noveller publicerade i mer eller mindre obskyra novellsamlingar och fanzines så har jag aldrig riktigt känt mig som en författare. Men det gör jag nu. Det känns som att det hänt så himla mycket det senaste året. Och mer kommer att hända! För det här är verkligen bara början. Både med författandet och att fylla 30!

 

ps. Nyfiken på vad jag fick? Bland annat ett presentkort på att flyga segelflyg och de här fina böckerna! Nu är jag förberedd både på zombieinvasion och att maskinerna tar över. Skönt!

image