Författarskap & Föräldraskap

& så lite nörderi förstås

Författarskap & Föräldraskap

Bråda dagar

Ibland kommer de. Dagana där du ständigt går runt med en kliande stresskänsla i kroppen. När det liksom rycker i fingrarna varje gång du ser ett tangentbord, och driften att skriva nästan är omöjlig att stå emot.

Idag har varit en sådan dag. Anledningen är att jag idag, just idag, kom på handlingen till en SF-novell som jag gått och grunnat på ett tag. Idén har funnits där länge, stundtals har den ploppat upp till ytan men den har inte varit mogen, inte redo att ta tag i.

Förrän nu.

Anledningen till att jag grunnat på just en SF-novell är Fel förlags stundande tävling. Som synes är deadline redan den 31 juli, så jag tackar min hjärna för att den är så slö i starten och inte ger mig så mycket tid att jobba på. Å andra sidan har jag alltid varit en sprinter. Jag jobbar bäst med en deadline som flåsar mig i nacken.

Så idag har jag skrivit. Och skrivit. Det är ändå det som är det härliga med att allting lossnar, att det liksom rinner ut fingrana. Det går så fort att varannat ord blir fruktansvärt felstavat, men det gör ingenting. För det är just det där rinnande som är det viktiga. Att fånga upp det innan det försvinner. Hittills har det blivit tio sidor och drygt 16 000 tecken (yttest oredigerade tecken kan jag tillägga). Jag vet fortfarande inte om jag kommer att kunna ro iland det innan deadline, men det är det som är halva charmen tycker jag.

Nu under kvällen har jag suttit och lyssnat på rymdljud samtidigt som jag skrivit. Och det har verkligen fått mig i stämning! Jag gillar sci fi, men jag är väldigt kräsen med vilken sci fi det är. Jag gillar inte när det blir tekniska beskrivningar, och den här nördigheten i att allting måste vara möjligt enligt fysikens lagar. Jag gillar att bygga världar, men inte om någon bara ger mig fyra byggbitar och säger att det är vad jag har att jobba med. Jag vill ha oändligt många byggbitar, för att kunna skapa någonting helt nytt.

Därför kommer min novell inte att vara hard Sci-fi. Om det finns något som heter soft sci fi antar jag att den kanske kan kategoriseas där. Texten kommer istället att behandla nyfikenheten för det okända. Nyfilkenheten över vad som egentligen döljer sig därute. Och vilka konsekvenser det kan få att gissa.

Förutom det har jag precis skickat in mitt bidrag till Fantastikportalens novelltävling. I god tid för en gång skull! Första omgången korr har också skickats iväg till Andra världar för att få hiss eller diss på de förändringar jag gjort på i min spöknovell. Det blev lyckligtvis tummen upp. Phew! Det hade varit lite svettigt att fösöka hitta en ny ingång där plus allt annat som är på gång!

Bråda daga, helt klart! Men det är också precis så jag vill ha det.

Nördhelg

Då är boende till årets SweCon bokat! Det blir första gången hela familjen sticker iväg på konvent. Får se hur mycket familjens lille diktator uppskattar denna roadtrip. Men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Att årets Con är inriktad på litteratur gör ju inte saken sämre.

Dessutom kommer det finnas möjlighet att manuspitcha till Undrentide förlag och Styxx fantasy! Nu gäller det bara att komma på en spännande pitch. Jag känner mig lockad att göra någon slags dramatisering. Något genomtänkt, välplanerat och otroligt snyggt. Får se hur det slutar. Jo. Jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer att rusa in i sista sekunden, täckt av diverse matdelar, med håret i en dreadlock eftersom sonens senaste experiment är att gömma mammas hårborste, och köra något on the fly. Det är hur jag rullar. Fördelen med småbarnslivet, du hinner inte tänka efter. Allt handla bara om att reagera. Och för en ältare som jag är det toppen!

Svåra beslut

Idag har det tagits svåra beslut. Riktigt svåra. Livsavgörande snudd på.

Är du beredd?

I samband med skolstarten kommer jag att medverka i en barnboksnatologi med temat ”att börja skolan”. Till det har jag skrivit en författarpresentation och skulle … trumvirvel tack … välja bild!

Vadå inget riktigt beslut? Det har varit assvårt ju! Fatta hur mycket det är att tänka på: ljus och skuggor, hur levande och inbjudande en ser ut, hur det kommer att bli i tryck.

Pust.

Det var ingen lätt uppgift, så jag fick till slut ta hjälp av instagram och facebook för att ta ett beslut. Jag hade ändå sållat ner det till två bilder, det borde väl ändå göra det lättare?

För att citera Brasse: ” det är fel fel fel fel fel!”

Det blev svårare! För alla hade ju så fina argument.

Till sist steg i alla fall min storasyster in och satte ner foten:

Den vänstra. Du ser cool och självsäker ut på den. Pilla med håret blir mer nervöst på något sätt… Och om ”levande” är ett argument du gillar så tycker jag att även den vänstra blir levande med håret som blåser. Så! Bestämt! Puss!

Ibland är det skönt när andra tar beslutet åt en.

Så vilken blev det? Det översta. Och den som nu säger något annat kommer att åka på stryk!

Bild Camilla Linde

Bild2

(nästan) Färdig novell!

Efter otaliga redigeringsomgånga är nu novellen till Fantastikportalens tävling hyfsat klar! Och jag har med nöd och näppe lyckats få ner den under 40 000 tecken (39 956. Ha!). Nu kommer den att passera genom ett antal testläsare. Det är första gången jag använder mig av det i större skala, och mer spridda personer. Och visst känns det skitläskigt! Men det innebär också att det här kommer att bli den mest genomarbetade novell som jag skickat in! Just testläsare har varit en extra boost. jag har varit ännu mer mån om att slipa historien. Men jag tror att det finns en annan ”framgångsfaktor” till att jag jobbat igenom texten så mycket: jag fick idén i god tid. Det kan tyckas enkelt, men det är en väldigt viktig del. För texten har fått tid att ligga och vila lite. Jag brukar vara ganska bra på att sniffa fram tävlingar, men det är inte alltid idéerna kommer – förrän i precis sista laget. Det är någonting med deadlines som får kreativiteten att rinna till.

Men nu känns det skönt att ha arbetat igenom den mer. Jag har blivit mer och mer medveten om mina egna brister. Bland annat att jag tenderar att upprepa saker, fast med andra ord. Gärna i meningar som följer direkt efter varandra. Ibland gör jag också en ologisk ordning i mina actionsekvenser, att en mening kan ta ett steg tillbaka till någonting som hände någon mening innan.

Och så liknelserna förstås. Jag ÄLSKAR liknelser. Men nu har jag omfamnat dem. Jag har insett att det är en destruktiv kärlek, men det är något jag inte kommer att bli av med. Jag kommer att skriva dem, det är en del av min process. Precis som det måste vara en del av processen att jag redigerar bort 2/3 av dem!

Så nu inväntar jag domen.

Och biter ner naglarna så långt jag kan utan att klassas som kannibal!

Att skriva och att läsa

Jag har alltid läst, mycket och ofta. Ända sedan jag upptäckte läsandets konst har jag alltid haft en ”att läsa”-hög bredvid sängen. Vad har inte spelat så stor roll. I väntan på Godot har trängts med Brott och straff, Hunger Games, Cujo och Ankomsten. Så länge det är bra har jag läst det.

Problemet är nu bara att den där högen inte längre betas av. Tvärtom blir den bara högre och högre och högre och … Jag hinner helt enkelt inte läsa som förr, av förklarliga skäl. Förut fanns tiden att kunna försvinna en hel dag in i en bok. Den tiden finns inte alls nu. Istället är jag glad om jag hinner få in tjugo minuter här och där. Och det förstör läsupplevelsen för mig. Det gör inte böckerna rättvisa att hoppa in och ut. Läsandet är någonting annat, det kräver någonting annat. Något som jag i nuläget inte kan ge. För då måste något annat stryka på foten. I valet mellan att läsa och att skriva tvingas jag just nu att välja det sistnämnda. Även om jag inte vill. För jag vet att jag skriver bättre när jag läser mycket.

För att citera en känd boss från World of Wacraft, Time, never enough time. Det är mitt liv just nu.

Å anda sidan försöker jag vara optimistisk. I ett par veckor har jag haft Tredje principen liggande på nattygsbordet, och nu har jag äntligen börjat läsa den. Det har fått mig att må lite dåligt, att veta att någonting jag verkligen vill läsa bara har legat där. Men nu är det som att jag ger mig själv en fin present genom att börja läsa den. För vad är väl en bättre gåva än en riktigt bra historia?

 

Ett råd och en insikt

De senaste dagarna har jag vridit och vänt på novellen som ska in till Fantastikportalens novelltävling. Förhoppningsvis i alla fall. Jag har haft lite problem med längden. Som alltid vill mina texter svälla och bli större, vilket de brukar få göra … utom när det gäller tävlingar. Då finns det alltid begränsningar att förhålla sig till. Begränsningar som ibland kan kännas som att de vingklipper texten, i alla fall så som jag vill berätta den.

Efte att ha redigerat texten med syftet att korta ner den, så fann jag att den blivit dygt 1500 tecken LÄNGRE! Jag tog bort flera bitar, men var även tvungen att lägga till så att historien ändå skulle flyta på. Alla berättelser kräver uppbyggnad, men skräck ännu mer så. Annars uteblir ju effekten.

I alla fall har jag svettats en del över det här, och funderat på om jag helt ska strunta i att skicka in till tävlingen. Mitt i dessa tankar fick jag ett råd. Ett råd som satte ord på de tankar som malt inne i mitt huvud. Det får aldrig kännas som att jag gör våld på mig själv som författare. Det är ingen tävling värd. Så enkelt, men också så sant. För jag håller med. Det har känts som att jag försökt trycka ner texten i en kostym som både den och jag inte tycker passar. Vad är poängen?

Men nu ikväll läste jag igenom novellen igen. Och fick plötsligt en insikt om vad jag skulle kunna ta bort och ändå berätta historien jag vill berätta. Sen är ju frågan om historien fortfarande kommer att hålla. Jag lät mig inspireras av dagens inlägg på Debutantbloggen och ställde frågan på Facebook: finns det någon som skulle kunna tänka sig att testläsa novellen och komma med synpunkter? Gensvaret var överväldigande! Det var spännande att se att det inte bara var den närmaste kretsen som svarade, utan vilt skilda människor från olika perioder i mitt liv. Varför har jag inte använt mig av den möjligheten förut? Kanske för att det är så läskigt att lämna ifrån sig någonting, och få det bedömt. Men som med allting annat borde det väl bli lättare ju oftare en gör det?

Ibland måste en bara våga fråga. Och våga säga stopp när det behövs, för att inte göra avkall på det en vill berätta. Men också våga ta ett steg tillbaka, och verkligen försöka hitta det där objektiva ögat, och se hur texten kan förändras.

Vem sa att det är lätt att vara författare? Men jäkligt roligt och utvecklande.

 

ps1. Debutantbloggen är för övrigt en finfin blogg att följa för att få inspiration. Jag har länge haft den på min ”borde följa-lista”, men äntligen har jag börjat göa det. Det är sjukt inspirerande att följa människor som lyckats ta sig dit jag vill komma!

ps2. Rådet gavs av Johan Ring som är en av årets författare på Debutantbloggen, och också författare till den rysligt bra boken 4 minuter! Kanske också årets snyggaste omslag?

Att vara del av något större

Jag skickade precis in ett bidrag till Litteatursalongens tävling där en kan vinna en författarcoach i 6 månader. Förutom möjligheten att vinna får de första 30 bidragen också respons på den inskickade texten. Det lät ju himla käckt! Synd bara att jag sedan hittade den här posten som berättade att 30 bidrag snart kommit in. Nåja. Inlägget är ju från idag så jag får hoppas på tur!

Det vore i alla fall en ny erfarenhet, med coachning under så lång tid. Jag upplever annars att skrivandet är ett väldigt ensamt yrke. Såklart går det att bolla en del saker med familj och vänner, men det känns inte alltid som att det räcker. Jag saknar en gemenskap, en tillhörighet med andra författare där jag kan nörda ner mig totalt i gestaltning och ord. Nu finns det såklart alla möjligheter, med den tekniken som finns. En behöver ju inte ens lämna hemmet! Men samtidigt är det den där förbenade tiden som ställer till det. Jag kan liksom välja mellan att nätverka och att skriva, men inte få både och. I nuläget faller valet alltid på att skriva. Men någon gång. Då fasen ska jag börja nätverka, och möta andra vilsna skepp därute!

Angående ditt manus

Hej Camilla, tack för ditt manus om Snack Parrow! Jag ber verkligen om ursäkt att vi dröjt med att svara, men vi har läst noggrant för det krävdes – ett fint manus! Vi tror dock inte att det kommer att passa på vår lista och får därför önska lycka till på annat håll.

Ibland kan det vara både nedslående och uppmuntrande att läsa refuseringa. Som idag, när ovanstående rader damp ner i min mailbox. Nedslående, såklart, för att det är en refusering. Uppmuntande för att det ändå finns någonting där. Någonting som visar att förlaget tagit sig tid till att läsa och resonera, och ändå öveväga publicering.

Nej, det är inte enbart nedslående. Det som är nedslående är att jag fått liknande omdömen från andra förlag gällande just det här manuset. Och det bekräftar bara bilden jag själv har – att det är ett bra manus! Att det är ett manus som borde få bli till.

Men hittills är det ingen som håller med mig hela vägen. Och jag vill bara skrika: Men kom igen! Ge Snack en chans! Ge mig en chans!

Men vem ska jag skrika det till?

Myten om inspiration

Jag tror inte på inspiration. I alla fall inte att den kommer i den formen som många förväntar sig. Som en blixt från klar himmel. Jag tror att du måste jobba hårt för inspirationen, och hitta rutiner för den. Så har det i alla fall varit för mig.

Tiden innan vi skaffade barn (också kallad F.K. = Före Kaoset) var en väldigt lugn tid, även om jag inte förstod det då. Jag tyckte alltid att jag hade så mycket att göra. Nu kan jag se tillbaka och sucka. Vilka oceaner av tid som jag inte använde till något vettigt! Jag hade ju all tid i världen att skriva, men ändå gjorde jag inte det. Jag minns många kvällar när jag satt framför datorn och frågade mig själv. ”Ska jag skriva idag?” Jag kände efter långt inom mig och skakade till sist på huvudet. ”Nä, jag ha ingen inspiration idag.” Och så loggade jag in på World of Warcraft och spöade lite orcher.

Vad jag egentligen borde ha gjort är att säga ”Jag ska skriva idag!” och bara göra det. Inga frågetecken, bara utropstecken. Det kanske låter som en extrem förenkling, ”det är ju inte alltid jag vill skriva”. Nähä. Men det är inte alltid jag vill träna heller. Eller diska. Eller jobba. Men jag gör det ändå. Jag har tvingat mig att ha samma inställning när det gäller skrivandet. Det ska göras, även om jag ska svettas och våndas hela tiden.

Och vet ni vad? Det går så mycket enklare nu! Det är sällan jag sitter helt blank framför datorn. Så fort sonen har lagt sig tar jag fram datorn och kör på. Utan att passera gå. Det är inte inspiration jag drabbas av varje kväll mellan 20:00 och 21:30. Det är rutin. Rutinen att jag alltid gör det.

Kombinerat med detta ha jag också ett väldigt enkelt tips som jag tycker att fler ska prova.

Sluta alltid när det är roligt.

Japp. Så enkelt är det. Om du exempelvis sitter och redigerar, och stöter på en tuff passage, så är det så himla lätt att bara säga ”fuck it, jag tar det imorgon.” Det är väl inte så konstigt? Men det är förödande för arbetsmoralen. I alla fall för mig. När morgondagen kommer är jag inte alls lika sugen på att fortsätta, för jag vet att jag bara måste ta tag i den där bajsmackan som legat och grott och som jag fortfarande inte kommit på en lösning på. Och då är det betydligt mer lockande att bara surfa runt lite först, ”för att hitta energin”. Skit i det, få energin genom att skriva! Sluka den där bajsmackan och ta dig vidare, och sluta när du kan ge dig själv en rejäl klapp på axeln. För du klarade det!

Inspiration är ingenting som dyker upp hux flux, som vattkoppor på förskolebarn. Det är någonting som kräver arbete. Hårt arbete och rutiner. Men det är som med träning, nä du väl fått in rutinen är det svårt att missa ett pass. Det liksom känns i kroppen.

Så mitt bästa råd för att finna den mytomspunna inspirationen:

  • Ha rutiner, skriv regelbundet
  • Sluta när det är som roligast

Och så hjälper det att vara evinnerligt envis, såklart!

 

 

& så lite nörderi förstås