Den senaste tiden har jag varit djupt begravd i redigeringen av mitt nattskräcksmanus. Lite för djupt, måhända. Även om jag lärt mig att uppskatta redigeringen så är det något … okreativt med hela den processen. Jag kan absolut uppskatta vissa delar av den, att skulptera om och göra bättre. Att se texten ur nya perspektiv.
Samtidigt är det inte det jag tycker bäst om. Det är ju ett nötande. Att läsa samma sak om och om igen och försöka hitta nya vinklar. Det jag saknar är det vilda och kreativa. Idésprutandet. Det som jag egentligen är bäst på.

Men idag. Idag var det dags.

Jag har känt mig lite trött på texten jag håller på med, och då blir det inte bra redigering. Så idag var det dags för lite ny kreativitet. En vitamininjektion i redigeringsmörkret. Så jag la undan den gamla texten och startade på en ny.

Idén kom som de brukar göra, helt ur tomma luften. Jag satt i soffan och tittade på Pingu med sonen och plötsligt var den bara där. Som ett blinkande stoppljus. Meningen med stot M. Den som fick mig att bara VETA at det finns en historia gömd därunder.

”Det började med en lapp under dörren.”

Kvällen har nu spenderats med att försöka hitta en historia till meningen. Vem är det som får lappen? Vem har skickat den? Och varför? Svaret på de frågorna finns inte. Jag har inte en jäkla aning. Och det är det som är häftigt egentligen. Att bara kasta sig ut och se vart det leder. Var orden tar mig.

Så det låter väl som smooth sailing från den här punkten? Bara att skriva på? Nej, ack nej. En annan intressant sak är att se hur mycket tid som går till annat än att skriva: möla i sig choklad, googla namn, skratta åt de googlade namnen, googla lite till, stirra på dokumentet, skriva lite, radera allt, börja om. skriva lite till. Googla typsnitt.

Och fortfarande sitter jag bara med den där jäkla meningen. Men den kommer att leda någonstans. Det vet jag. Jag vet bara inte ännu vart.